Jag fick en kommentar pĂ„ twitter pĂ„ en bild pĂ„ mitt ansikte för nĂ„gra dagar sedan. Att jag blivit ârundareâ i ansiktet nu, efter tumören & rekonstruktionen. Kanske inte sĂ„ konstigt dĂ„ man drog ned mina fettkuddar till kinderna för att sĂ€tta fast implantatet ->
Man kan skrika sig fördÀrvad i försök att göra sig förstÄdd, men nÀr motparten vÀgrar lyssna sÄ Àr det rÀtt meningslöst ÀndÄ. Jag orkar verkligen inte mer.
Jag hade haft sÄ mindre psykiska problem om jag inte fötts in i den hÀr jÀvla dysfunktionella familjen.
Vet att twitt Ă€r stort och inte direkt âprivatâ sĂ„, men det var min enda plattform utan familj och mitt utlopp. Nu Ă€r det invaderat med.
Förlorade min mormor för tvÄ veckor sedan. Försöker hÄlla uppe min mamma samtidigt som vi planerat begravning som sker pÄ tisdag. Jobbet Àr övermÀktigt, mÄendet har dalat sedan lÀnge. Stora saker med tonÄrsbarnet, familjesituationer, tumörer som brÄkar extra mkt ->
Idag kom det. Samtalet om att mormor Àr i livets slutskede. Nu sitter vi hÀr & bara vÀntar. Jag har gjort det hÀr en gÄng redan, suttit & vÀntat pÄ att min farfar skulle sluta leva.Höll i hans hand nÀr han tog sitt sista andetag. Det Àr sÄ surrealistiskt. Att vÀnta ut att nÄgons liv ska ta slut.
